Ja det jag skrev för två dagar sen stämde just då men....på eftermiddagen var det kört IGEN!!!!
Elin mådde illa och hon hade ju inte som sagt kommit igen alls på flera dagar. Paniken steg dramatiskt och jag flydde genast till Plommonvägen. Jag lämnade Sven ensam med tre små barn och inte ens det kunde få mig att stanna kvar pga min ångest. Ringde mina livlinor Ingela och Lena och de fick mig att åka in till Psyk akuten på St Görans sjukhus. Sagt och gjort...jag åkte. Jag fick prata med en läkare och jag berättade hur jag mådde och att det pågått som jag förstått sen jag var ca sju år.
Han berättade för mig att den enda behandlingen som hjälper är just KBT (kognitiv beteendeterapi). Jag känner ju till den metoden för jag har gått i två omgångar hos två olika kbt-are förut. Ingert är inte KBT och han sa att småprata hos hemme inte kommer att hjälpa mig.
Han skrev ut ett preparat som är antihistamin dvs mot allergi men har visat sig ha en lugnande effekt också. Med mig hem fick jag också information om var jag kan hitta KBT-are men jag skulle kolla om de inte har det där jag går just nu. Annars får man bekosta det själv och det ligger på ca 1100 kr/gång!!!!!! Fy sjutton...ska vi behöva sälja huset och flytta in i en tvåa för att kunna ha råd? Där jag går nu vet jag att de har en KBT men det var tydligen lååååång väntetid dit. Jag skulle vilja att deras läkare som jag vill träffa snarast kan skriva en remiss till en annan KBT eftersom då betalar man ju 70 kr/gång...skillnad va!
Men jag är inte så säker på att det går till så....i alla fall så har jag idag vaknat upp på Plommonvägen men körde hem till 07.40 för att köra Niklas till skolan. Sven och Ida tog emot i hallen och Ida blev glad att se mig men hon sträckte inte armarna mot mig. Det kan inte vara så lätt för henne heller lilla gumman...
Uppe i köket var både Niklas och Elin. Elin är tror vi på bättringsvägen nu men det har vi trott tidigare också. Mne hon har i alla fall fått tillbaka matlusten. Niklas var glad och frågade mig rakt ut: -Mamma, varför blev du rädd när Elin kräktes?
Jag sa att jag var så orolig så jag blev sjuk men har gått till en doktor. Ja vad skulle jag säga?
Sen sa han helt plötsligt: -Igår i sklolan höll jag på att kräkas????? Och Rasmus och Jocke har kräks i skolan.
Jag sa att han skulle tala sanning och inte säga så om det inte var sant. Jag kunde nämligen se på honom att det kanske inte var sant. Men jag ska nog fråga fröken när jag kommer till skolan ändå. Och det gjorde jag. Anki som hon heter sa att det inte hade hänt och hon hade inte märkt att Niklas mådde dåligt igår. Så då sa han alltså det för att det är ett STORT ämne just nu här hemma och att han förstår att det betyder mycket för mig.
I alla fall så ska jag nog försöka att sova hemma här inatt igen. Jag känner att der har jag försökt med förr....men i all fall. Jag återkommer senare...pusspuss
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag hoppas verkligen att de kan prioritera dig lilla gumman, ställ krav på sjukvården, berätta att du har tre små barn hemma som drabbas av din fobi. De måste ju hjälpa dig!!!
SvaraRaderaJag tror oxå att KBT är det enda som kan hjälpa dig, men jag tror tyvärr inte att du vill ha den hjälpen, för då är du tvungen att konfronteras med din fobi, och det är ju det som är ditt problem. Men du måste om du ska komma ur detta.
Jag håller tummarna för dig lilla kusin, själv ska jag gå och träna på lunchen.
Det är min terapi.....*ler*
Varma kramar från Laxå
PS! Sluta sova på Plommonvägen! Det hjälper dig INTE! Puss!
Hej lilla kusinen,samla nu dina krafter och stå på dej!!! Det är din enda utväg ur detta helvete som drabbar dig och hela din familj.Ställ krav på vården,kämpa som FAN när krafterna återvänder.Gör ALLT Nettan för att slippa hamna där du är nu igen..Acceptera INTE ett nej till KBT.Fullfölj den,för dej och din familjs skull.Det här problemet GÅR att komma tillrätta med,glöm inte det gumman.Du är inte ett hopplöst fall,allt kommer att ordna sej,du kommer att få kämpa som FAN men det måste du,för detta helvete orkar ni inte med någon av er! Jag kommer att finnas här varenda steg du tar i din kamp Nettan,glöm inte det.Du kan slå skrika skälla och gråta hos mej,men jag kommer INTE att släppa dej...jag kommer att vaka som en hök över axeln på dej att du tar tag i det här nu och KRÄVER att du får hjälp.Finns här...ALLTID!!!! Min älskade lilla kusin vitamin som kämpar och kämpar..((((kram)))))
SvaraRaderaTack för det mina älsklingskusiner!
SvaraRaderaJag vet att det är supertufft att möta sin fobi och jag hoppas bara att jag kommer att göra det i sakta takt. Annars blir jag rädd och vill hoppa av. Jag kommer ihåg en KBT-are som sa att slutprovet på min terapi blir att besöka någon som har magsjuka!!!! Ja tjena hejsan sa jag och återkom inte mer.
Jag vill så gärna vara kvitt rädslan nu...pusspuss